SCC Skiljeförfarande

Skiljeförfarandet är ett eninstansförfarande. Med det avses att en skiljedom som huvudregel inte kan överklagas. Det finns dock en begränsad möjlighet att klandra skiljedomen, alltså kräva att skiljedomen ska rivas upp på processuella grunder. Möjligheterna att få till en sådan förändring är dock mycket begränsad och det är enbart grova processuella fel som kan leda till att en skiljedom ogiltigförklaras eller upphävs. Felbedömningar gällande den materiella frågan i målet kan således normalt inte leda till att skiljedomen ogiltigförklaras eller upphävs.

I huvudsak skiljer sig själva processen i ett skiljeförfarande inte från vad som gäller vid en domstolsprocess, bortsett från att skiljeförfarandet går snabbare och att parterna har större inflytande över processens gång i ett skiljeförfarande. Även ett skiljeförfarande går alltså till på så sätt att en part initierar förfarandet genom att insända en skrift till exempelvis SCC Skiljedomsinstitut varigenom skiljeförfarande påkallas. Sedan underrättas den andra parten som ges tillfälle att yttra sig över påkallelseskriften. Det brukar ske ytterligare några rundor skriftväxling mellan parterna. Därefter hålls normalt en muntlig huvudförhandling i målet, varvid parterna får möjlighet att argumentera muntligt kring de frågor som är föremål för prövning. Ett skiljeförfarande avslutas genom att skiljenämnden meddelar sitt avgörande i målet. Vanligtvis sker det sistnämnda genom att skiljenämnden meddelar en dom, men det kan också röra sig om ett beslut.

Läs mer om skiljeförfarande steg för steg här.

Kostnaderna för ett skiljeförfarande varierar, bl.a. beroende på tvistens storlek. I allmänhet kan dock sägas att parterna till ett SCC-skiljeförfarande dels ska betala en administrativ registreringsavgift till SCC Skiljedomsinstitut, dels skiljenämndens arvode samt ersättning för eventuella omkostnader.  

SCC Skiljedomsinstitut drivs utan vinstintresse. Kostnaderna beräknas på tvisteföremålets värde enligt tabeller bifogade till SCC:s regler. Tvisteföremålets värde består av det sammanlagda värdet av käromål och eventuella genkäromål eller kvittningsinvändning. Det går att beräkna kostnaderna för ett skiljeförfarande med SCC:s kostnadskalkylator.

För det fall det rör sig om ett ad hoc-förfarande ska parterna enbart betala skiljenämndens arvode, som dock kan antagas vara högre för det fall skiljenämnden även har som sitt ansvar att administrera tvisten.

De fördelar som i allmänhet förknippas med skiljeförfarandet som processform är att det går snabbt och att förfarandet är hemligt. Den förstnämnda fördelen ska ses mot bakgrund av att skiljeförfarandet är ett eninstansförfarande, dvs. skiljenämndens avgörande kan inte överklagas på materiella grunder. Med att skiljeförfarandet är hemligt avses att parterna kan bestämma att själva förfarandet och domen inte blir offentliga. Ytterligare fördelar med skiljeförfarandet som processform är att parterna får välja skiljedomare och att förfarandet är flexibelt, dvs. kan anpassas efter parternas överenskommelse. 

En skillnad mot domstolsprocess är att parter till ett skiljeförfarande står för skiljenämndens arvode. Ett skiljeförfarande kan därför i utgångsläget vara något dyrare än ett domstolsförfarande. Det innebär att skiljeförfarande som processform framför allt lämpar sig för affärstvister av sådan beskaffenhet att det som görs gällande inom ramen för förfarandet i vart fall överstiger kostnaden för skiljenämnden. En riktlinje därvid är att tvisten i vart fall bör gälla ett krav som överstiger 500 000 kr. Det ska dock noteras att en domstolsprocess i regel tar längre tid än ett skiljeförfarande, varför det i längden kan vara dyrare att processa i domstol än att lösa en tvist genom skiljeförfarande. 

Många tvister kan lösas genom skiljeförfarande. Det finns dock vissa undantag. Det innebär att alla tvister inte kan lösas genom skiljeförfarande, framför allt måste en tvist vara skiljedomsmässig för att kunna slitas genom skiljeförfarande. Med att en tvist ska vara ”skiljedomsmässig” avses i huvudsak att parterna ska kunna disponera över den fråga som tvisten gäller. Av den anledningen får tvisten inte gälla tvingande lagstiftning, såsom exempelvis äktenskap, faderskap, adoption samt ansvar eller annan påföljd för brottslig gärning.  

Frågan om en tvist är skiljedomsmässig eller inte är som utgångspunkt relativt enkel att besvara. I princip kan alla affärstvister lösas genom skiljeförfarande..

Ja, det är möjligt att flytta ett mål från domstol till skiljeförfarande. Har det exempelvis skett när en huvudförhandling i domstol har ställts in med kort varsel. I en sådan situation är det möjligt att flytta den avslutande delen av förfarandet till avgörande genom skiljeförfarande. Eftersom skiljeförfarandet som processform förutsätter ett skiljeavtal krävs dock för en dylik överflyttning att parterna är överens om att flytta målet från domstol till skiljeförfarande. 

Två parter som har kommit överens om att en tvist ska avgöras genom skiljeförfarande kan enbart flytta tvisten till domstol om båda parterna är överens om det, annars utgör skiljeavtalet hinder för domstol att pröva tvisten i fråga.

Ett skiljeförfarande kan sägas vara dyrare än domstol på så sätt att parterna till ett skiljeförfarande – till skillnad från parterna i en domstolsprocess – står för domarnas arvoden. I domstol är domarnas lön skattefinansierad. Det ska dock understrykas att ett skiljeförfarande i regel är mycket snabbare än ett domstolsförfarande eftersom längre förfaranden tenderar att bli mycket dyrare än korta sådana kan en domstolsprocess i realiteten bli dyrare än ett skiljeförfarande.  

Sammanfattningsvis är de främsta fördelarna att det går snabbare att få en slutligt avgörande dom, och att tvisten behandlas under sekretess. Affärshemligheter röjs inte. Parterna har också möjlighet att utse skiljedomare med specialistkompetens. En skiljedom är genom en internationell konvention verkställbar i fler än 160 länder världen över.

Ja, två privatpersoner kan lösa en tvist i ett skiljeförfarande. Den viktigaste begränsningen när det gäller privatpersoner och skiljeförfaranden är att skiljeavtal inte kan ingås på förhand när det gäller konsumenttvister, dvs. tvister där den ena parten är konsument i förhållande till den andra parten. I ett sådant fall går det dock att – när tvist väl har uppkommit – komma överens om att den aktuella tvisten ska avgöras genom skiljeförfarande.  

Ja, ett skiljeförfarande kan inkludera fler än två parter. Det är också förhållandevis vanligt att ett skiljeförfarande inkluderar fler än två parter, exempelvis entreprenadtvister. En förutsättning för att ett skiljeförfarande ska inkludera flera parter är att de är bundna av samma eller likalydande skiljeavtal.

Om parterna inte har kommit överens om annat ska Skiljenämnden på begäran av en part fördela kostnaderna för skiljeförfarandet mellan parterna med beaktande av målets utgång, i vilken utsträckning parterna har bidragit till ett effektivt och skyndsamt förfarande och övriga relevanta omständigheter. 

Eftersom parterna till ett skiljeförfarande i utgångsläget styr över detsamma kan de komma överens om att avsluta skiljeförfarandet. I ett sådant fall kommer skiljenämnden att meddela ett beslut varigenom det fastställs att målet avslutas. Om parterna sedan vill att de omtvistade frågorna ska prövas igen får de påkalla skiljeförfarande på nytt. 

Efter att Skiljenämnden meddelat skiljedomen har tvisten fått sitt avgörande. Om tvisten exempelvis gäller ett krav om betalning kan en vinnande kärande kräva betalning av den förlorande parten. Eftersom en skiljedom utgör en exekutionstitel kan vinnande part ta hjälp av Kronofogdemyndigheten för att driva igenom det aktuella kravet.  

Skiljeförfarandet sker som utgångspunkt på det språk som parterna kommer överens om. Om parterna i den frågan inte kan komma överens ska Skiljenämnden avgöra vilket som ska vara skiljeförfarandets språk. I den bedömningen kan Skiljenämnden ta hänsyn till parternas hemvist, avtalsspråket, tillämplig rätt, m.m. 

Skiljeförfarandets säte är den rättsliga jurisdiktion som parterna väljer för sitt skiljeförfarande. Det är ett juridiskt begrepp snarare än en fysisk plats, vilket innebär att förhandlingar kan äga rum var som helst medan sätet förblir oförändrat. Sätet avgör vilken nationell lag som styr förfarandet och vilken domstol som har tillsynsjurisdiktion. Om en part önskar klandra en skiljedom kan detta endast göras vid den domstol som har jurisdiktion över sätet. Till exempel, om sätet är Stockholm, måste ett överklagande väckas vid Svea hovrätt.  

Tänk på att sätet är en stad/ort, inte ett land. 

Lagen för skiljeförfarandets säte är den nationella lag som styr skiljeförfarandet och avgör vilka domstolar som har tillsynsjurisdiktion. De tillämpliga skiljeförfarandereglerna är däremot de processuella regler som parterna väljer när de bestämmer sig för ett skiljedomsinstitut (t.ex. SCC Skiljedomsregler eller SCC Regler för förenklade förfaranden). Dessa regler anger de praktiska ramarna för hur skiljeförfarandet genomförs, inklusive processen för att utse skiljedomare, tidsfrister och hur skiljedomen meddelas. Medan lagen för sätet tillhandahåller den övergripande rättsliga ramen och avgör frågor såsom giltigheten av skiljeavtalet och grunderna för att överklaga en skiljedom, styr skiljedomsreglerna den dagliga hanteringen av förfarandet. 

Ja. New York-konventionen (konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, 1958) gör det möjligt att erkänna och verkställa skiljedomar i cirka 170 fördragsslutande länder. Detta innebär att en skiljedom som meddelats i en medlemsstat (t.ex. Sverige) kan verkställas i en annan, vilket är en fördel med skiljeförfarande jämfört med domstolsprocess eftersom domstolsdomar är mer begränsade när det gäller internationell verkställighet.